Kent

Kent är inte en trofé. Kent är ett arvegods.

Skuren i svensk kristall och krönt av sitt lock vilar Kent på en fot så tung och stadig att den tycks vägra att lämna vinnaren ifrån sig, och ändå, år efter år, byter han hand. Ljuset bryts genom det diamantslipade godset och kastas tillbaka i hundra riktningar, som för att påminna var och en som lyfter honom om att äran är lika flyktig som den är bländande.

Traditionen tillskriver Kents form Elis Bergh (1881–1954), arkitekten som blev glasets mästare, och som mellan 1928 och 1950 var konstnärlig ledare vid anrika Kosta glasbruk, grundat redan 1741 och ett av världens äldsta ännu verksamma. Under Berghs ledning fann Kosta den graciösa men moderna formgivning som gjorde bruket berömt, och hans namn bärs i dag av verk på Nationalmuseum, Röhsska och Metropolitan Museum of Art i New York. Att en sådan hand vilar bakom vår pokal är passande: också vi håller på tradition, form och en aning storhetsvansinne.

Namnet är ingen slump. I Berghs egen katalog för Kosta återfinns en servis vid namn Kent, och så bär vår pokal vidare ett namn ur mästarens eget register, från montern rakt ut på Trysils fairways.

Den som vinner Trysilgolfen vinner inte glas. Han vinner rätten att under ett år kalla Kent sin, att ställa honom på sin hylla, fylla honom vid behov, och veta att elva månader senare måste han försvaras med klubba i hand.

Duffar kommer, duffarna går. Kent består.